Helt sjukt att tiden bara går och vi fortsätter våra liv som vanligt,
för det är ju något som fattas.
Imorgon är det ett år sedan dagen min pojkvän fann mig sittandes i fosterställning i köket,
gråtandes, och det enda jag fick fram var
Viktor är död, men jag måste gå till jobbet.
Och jag gick till jobbet, och jobbade som vanligt.
Du fattas mig
