Idag är det ett år sedan du hittades livlös i din säng, hemma i din lägenhet.
Jag har fortfarande inte riktigt förstått, utan bara förträngt.
Under nyårsnatten grät jag när fyrverkerierna smällde vid tolvslaget.
För då var det exakt ett år sedan jag hörde din röst sista gången,
och du frågade om vi kunde hänga. Men Leija fick inte följa med på festen.
Det var sista gången vi hördes, förutom några likes och ett par grattis på instagram.
Jag saknar dig Martin. Vi delade ändå våra liv med varandra ett bra tag,
du tog hand om mig och jag tog hand om dig.
