Det känns i huvudet som att det är höst. I hjärtat också, i hela kroppen.
Vissa dagar är det så jobbigt att jag bara vill sätta mig i ett hörn och gråta.
Bara få ut allt liksom. Men det går ju inte, det finns inte tid till sånt.
Det gör liksom ont i hjärtat, en sån konstig smärta som gör att man får den där
klumpen i halsen, som kan sitta kvar i flera timmar tills man lyckas svälja ner den igen.
Och gråten är aldrig speciellt långt bort.
Är så glad att jag har träffat så fina människor nu på sista tiden som gör allt
så himla mycket lättare. Ni är fina och bäst!
Adjö
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar